Nanny Rådenman, Nornornas tid

De har alltid funnits med mig, de mystiska bonaderna på Jamtli. I barndomen minns jag hur vi kastade oss in genom Storsjöodjurets gap, nedför rutsch-kanan till våningen under markplan. Där fanns de, i skenet av elden. Genom livet har bonaderna besökt mig; under textilhistoria lektionerna på HV, vid byten mellan röda och gröna linjen på Gamla stans tunnelbanestation, på Island en kall februari. De har besökt mig och påmint om deras otroliga överlevnad. Som Ulla Oscarsson utbrister i förordet till Sture Wikmans bok Fenrisulven ränner; ”De borde egentligen inte finnas, men de finns!”. Bonaderna får min fantasi att springa snabbt, in i Nornornas värld, där gudarna spelar schack och ödet bestäms av trådens fasthet. I min tolkning av sagan, i vilken jag befunnit mig i de senaste åren, har fantasierna vävts fram via mina människohänder. Funderingar kring hantverkets betydelse, då och nu, och vår tids undergång har cirkulerat. När framtiden ligger osäker för dina fötter finns alltid historien att drömma sig bort i. Inslag efter inslag byggs väven vidare och på så vis växer livet fram. Kanske på ett liknande sätt som hos väverskorna för dryga tusen år sedan.